Förlust för a-dam mot Ulricehamn U

Ännu en match avklarad och även om det resultatmässigt igår inte gick som vi hoppats så tar vi fortsatt några kliv framåt. De stunder där vi vågar rulla boll och inte hastar iväg den sitter spelet otroligt fint och visst fanns det perioder där det blåsvarta Ulricehamnsgänget inte fick röra bollen särskilt mycket. Rent fysiskt anser jag också att vi vann matchen i matchen och efter ett antal efterslängar sitter man nu här med lätt nackspärr och ska försöka formulera ihop vad som egentligen hände igår. Ganska illa är det väl ändå när man behöver påminna de man möter om att fotboll är en kontaktsport..! Nåväl, resultatet blev slutligen en förlust med 3-1 borta på Lassalyckans konstgräsplan.

I matchens indelande kvart var vi för en gångs skull starka. Vi satte hög press, lyckades snabbt identifiera vart vi skulle vinna boll mellan motståndarnas backlinje och mittfält och fick nästan direkt potentiellt målgivande chanser då Camilla och Ida stod för frekventa djupledslöpningar mellan mitt- och ytterback. Det kändes som att vi helt plötsligt tyckte att det var lite roligt att spela fotboll igen och efter en ganska svag och ofokuserad uppvärmning var det mycket välkomna nyheter att göra på det viset istället för det traditionella ”0-1 i egen kasse så att vi vaknar till”. Under denna sekvens i spelet noterade vi också en motståndarmålvakt som på ett smart sätt gjorde snabba in- och utsparkar för att inte sätta sig i svåra situationer. När vi däremot satte ytterligare tryck framåt och dessa rappa igångsättningar inte var möjliga fick vi initialt se prov på lite sämre tillslag och många bollar vann vi då vi smet före Ulricehamnsspelarna som inte ville möta bollen.

Några riktigt bra chanser fick vi till i det offensiva skedet och med en härlig medvind var vi ytterst nära att se Ida skruva in en egen hörna från vänstersidan. Vi petade också in några välslagna inlägg från Annis högerkant och när Rebecka var på tårna med ett avslut utifrån tvingades motståndarna till en räddning på mållinjen med hjälp av en (slumpmässigt?) perfekt placerad utespelare. Otroligt synd att bollen inte ville in i mål när vi verkligen forcerade på ett kraftfullt sätt framåt, men fotboll är inte alltid rättvist och strax växte Ulricehamn in i matchen allt mer vilket fick oss att behöva kämpa hårt.

Deras första mål för kvällen kom lite ur tomma intet. De hade tidigare hunnit visa ett och annat läge med välriktade passningar i djupet mot en stark och snabb anfallare, men i övrigt var det vi som fått äga boll en stor del av tiden. En stark period i spelet av Ulricehamn följande tio minuter skulle dock snabbt förändra detta läge och vi fick bekänna färg när motståndarna vred upp tempot och visade skicklighet i sitt spel. En fint slagen boll ut på vår högerkant kom fram till en anfallare/yttermittfältare som vi var redigt säkra på fick bollen i offsideposition men när armen från domaren inte kom upp var vi chanslösa i att hinna ikapp. Ett skott utifrån som inte gick att göra någonting åt satte oss i underläge 1-0. Detta skulle snart följas upp av ännu ett (vad vi tyckte) misstänkt offsideläge då bollen från mittfältet slogs rakt emellan våra försvarare till en anfallare som med långa kliv kunde ta med sig bollen och runda Linda för att lägga in 2-0 i helt tom kasse.

Frustrerande att gå från starka och positiva känslor till mer eller mindre mörker och negativitet inom en period på 7-8 minuter. Vi började ganska uppenbart hänga med huvudena och när halvtidsvilan kom var den mer än välkommen. Det strilande regnet som börjat falla senaste 5–10 minutrarna gjorde det inte lättare då det för oss redan snabba konstgräset blev än mer svårmanövrerat och bollmottagningarna var allt annat än felfria. I paus snackade vi om att förändra strukturen lite grann i vårt markeringar för att möjliggöra en högre grad av offensivt spel från våra yttermittfältare som är duktiga på att komma med hög fart framåt och slå luriga genomstickare in mot planens centrum. Vi hade också som mål att höja humöret igen som börjat dala i avslutet av första halvlek och visst gick det ändå att känna att vi var långt ifrån chanslösa och att ett underläge på två mål definitivt inte behövde vara någon omöjlighet att ta igen.

Precis som i första halvlek blev också inledningen av andra halvlek en av våra bästa perioder under hela matchen. Det dröjde på grund av den ökade skärpan och en starkare vilja inte heller lång tid innan vi satte reduceringsmålet genom fint samarbete. Josse tog sig runt på högerkanten och fick till en fin skottfint som totalt lurade ansvarig markeringsspelare. Utan bevakning kom därför ett hårt, lågt inlägg från vänsterfoten som vid straffpunkten någonstans nådde Rebecka. Mitt framför mål hade hon gott om tid att sikta in sig och avslutet var klanderfritt då vi fick se bollen ta i nät. Härligt att starta igång såpass starkt efter en sämre insats precis innan paus. Givetvis också trevligt att sätta lite press på de blåsvarta motståndarna som fått bli lite väl självsäkra.

Mycket roligare än så skulle det dock inte bli då en stor del av andra halvlek i princip bara spelades av. Vi försökte få till fina anfall framåt, Ulricehamn försökte få till fina anfall framåt. Inget av lagen kom gissningsvis inte helt till sin rätt utan vi tog på något vis ut varandra vilket gjorde andra halvlek till en enligt mig ganska sömnig historia. Ulricehamn var väl laget med de allra vassaste chanserna, bland annat en hörna som touchade ribban, men i övrigt kändes det som en match som förmodligen inte var värd att betala inträde till.

Målskyttet var dock inte helt avslutat för kvällen utan med knappa tio minuter kvar kom det sista målet för matchen. Återigen var det en passning som gick mellan våra försvarsspelare och ett hårt men välplacerat skott utifrån gjorde att vi fick hämta ännu en boll från eget nät. Särskilt stor inverkan hade det väl inte på matchen som redan då var ganska död, men möjligen hade vi med bara ett måls underläge orkat och kunnat chansa lite extra framåt i slutet för en eventuell kvittering. Så blev inte fallet och matchen slutade till sist med förlust 3-1.

Sammanfattningsvis en svårspelad match där våra riktigt starka sekvenser inte räckte hela vägen och de var inte heller tillräckligt långa för att ställa till med besvär för de blåsvarta. Vi visade dock att vi kan komma tillbaka och etablera ett starkt spel från en period av lite sämre beslut, och precis som vanligt så håller vi en schysst stämning i laget och försöker hjälpa istället för att stjälpa.

Nästa vecka är det dags för årets sista hemmamatch och vi ska njuta till fullo av seriens återstående 90 minuter på naturgräs. Wargön gästar Nordvalla på söndag 20/9 kl 15:00 och då hoppas vi såklart på att så många som möjligt ger oss ordentligt med stöd!

Josefine Thunborg Larsson